I dag fyller mitt äldsta barn 12 år. Det var alltså obegripliga 12 år sen jag låg på Danderyds sjukhus och led genom en helvetes förlossning. Det var så världsomvälvande när hon kom, var inte alls förberedd på hur livet skulle förändras. Epiduralen sattes fel och mina ben förlamades under förlossningen, sen förlamades min hjärna under några år.

Blev frivilligt ensamstående ett till barn senare och livet gick ut på att överleva. När jag var nyseparerad var jag så fattig att jag fick sno frukt på jobbet, köpa middag med ”mat på jobbet kortet” så pengarna drogs på nästa lön + köpa sms-biljett på jobbtelefonen innan de spärrade den möjligheten. Lämnade på förskolan 07 och hämtade 17.30. Mitt i allt fick jag tarmvred och akutopererades. Fyfan vad jag har kämpat.

Har också kämpat med den ständiga oron över att uppfostra rätt. Hur gör en egentligen? De kommer liksom inte med instruktionsbok. Jag har gjort mitt bästa och hittills har jag lyckats ganska bra. En del säger att jag är för snäll (en av mina största rädslor är att barnen ska sluta älska mig), en del säger att jag är mkt pedagogisk (kom fram en främling på tunnelbanan en gång och sa det, har varit så himla värdefullt minne) och mina barn säger att jag är sträng såklart.

Oavsett så är det en ära att vara någons mamma. Har så fina barn. Och en fin kille som delar födelsedag med henne, det var inte lätt att berätta. Men nu delar hon födelsedag med honom som den drottning hon är ❤️