I går hade mina barns skola sitt årliga event där de olika klasserna säljer fika och har loppis för att samla pengar till klasskassan för till exempel en klassresa. De har också uppträdande och det är mitt värsta. Klarar inte av att höra barn sjunga i skolmiljö. Jag får kämpa med att hålla tillbaka gråten.

Kanske för att hoppet som finns där känns hopplöst. Eller att förväntningarna på framtiden antagligen inte kommer att bli så som de tänker sig. Kanske lovade skolan mig för mycket och jag gick ut besviken. Eller så blev jag bara besviken på skolan, att den inte passade mig.

För den passade inte alls mig. Jag var för introvert, för ofokuserad, för ointresserad. Jag kände att skolan kvävde mig. Precis som ett kontorsjobb kväver mig nu.

Så alla de där känslorna om misslyckande i skolan väller över mig när jag hör barnen prova sina stämmor inför massa stolta föräldrar.

Jag är verkligen en late bloomer. Det tog tid för mig att hitta rätt plats i livet och det kanske är den sorgen som sipprar ut lite i skolmiljöer. Men det är okej, för fan va kul det är att blomma. Och eftersom jag var så segstartad kommer jag blomma länge.