Jag skriver oftast när jag är på språng och den här blev delvis till i lördags när vi var påväg hem efter en dag på Skansen. Enjoy en mina spridda tankar 🙂
Blir historien roligare bara för att den får många likes i en facebookgrupp eller trivs den bäst bland vänner? Å ena sidan så är ju stökiga hem, galna barn och misslyckad matlagning befriande att se i jämförelse med de förskönande liv vi lägger upp på Instagram. Men behöver vi något av det? Båda sidorna kanske tar ut varandra och kvar är ingenting.
För vad är livet egentligen utan sin mobiltelefon? Idag på Skansen sa min äldsta dotter: ”nu har jag fotat färdigt, nu ska jag uppleva istället”. Och det är ju så det är. Genom linsen är det inte lika nära. Genom Facebook och Instagram är det inte heller lika nära. Det stökiga hemmet eller den misslyckade tårtan behöver få upplevas, vi behöver hänga mer hos varandra, berätta historierna för varandra och bjuda på pasta som inte måste fotas först. Det tror jag är ett skönare liv.
Men kommer vi dit? Och om, när? När kommer folk köra detox utan att visa upp det i sociala medier? När kommer vi bara koppla ur utan att säga det, försvinna in bland vänner och familj?
Så mycket frågor utan svar. Tittar på Skärgårdsdoktorn, tror det har fått mig att tänka. Skärgårdsdoktorn spelades in på 90-talet ute i just skärgården och saknar både mobiltelefoner och internet. Har också läst mycket om ensamhet. Hur vi blir ensamma i storstäder, bland massa andra. Att vi flyttar hemifrån tidigt och tappar familjesammanhållningen. Sökandet efter lyckan. Den som verkar så svår att hitta.
För lyckan är inte att se ett superfint hem på Instagram (och vilja ha ett likadant) eller se ett stökigt hem i en grupp på Facebook (och känna igen sig). Lyckan är kanske att leva i nuet och ta hand om det. Att berätta den roliga historien för sina vänner och familj istället för att skriva det i en status på Facebook. Att ta med vännerna till gröna Lund istället för att visa upp på Instagram. Och på så sätt faktiskt vårda både sina relationer och sin själ.