Jag är en sån som står ut med smärta, tänker att det finns dolk som har det värre. Biter ihop som en duktig flicka. Då krävs det personer som säger till att en faktiskt inte BEHÖVER ha ont. Som min barnmorska som skickade mig raka vägen till sjukgymnasten som sa att nu fixar vi det här, du ska få sova innan det är dags för bebis.

Så nu ligger jag med akupunkturnålar och TENS två gånger i veckan + får massage och ryggknäck. Och det hjälper! I dag ville jag gråta pga jobbig natt med ont så tiden hos mirakelgöraren hade bästa timingen. Ingen slump tydligen eftersom effekten brukar avta efter ungefär tre dagar i början för att sen sitta i längre och längre.

Är lite mindre skör utan ont i kroppen men inte i närheten gjord av sten. Igår oroade jag mig hela dagen för att bebis rörde sig mindre än vanligt. Funkade inte som människa alls och den psykiska stressen satt sig direkt fysiskt i form av huvudvärk och allmän sjukkänsla. Kroppen är så samspelt ibland, inte alltid på ett speciellt uppmuntrande sätt men lärt mig att tolka signaler ju äldre jag blivit och vet vad jag ska göra typ. Fast jag inte vill vila så tvingar jag mig att göra det. Nästan alltid.

Nu till exempel har jag sagt åt barnen att jag måste vila och att de inte får prata med mig så länge ögonen är stängda. Får se om de klarar av det 😁